Läppstift – för att snärja oskyldiga män?

Smink är i mitt arbete lite ett nödvändigt ont. Visst är det skönt att kunna gömma sig bakom en ”mask”. Men jag är egentligen mycket hellre osminkad. Och visst är det  en väldigt knasig företeelse?
Att måla sig i ansiktet.
För att leva upp till ett skönhetsideal som pumpas ut i media med retuscherade bilder.
En groteskt växande miljardindustri, där nya mascaror som påstås ska förändra vårt liv lanseras varje månad. Började fundera på hur det hela började. Hörde en historia om att prostituerade kvinnor redan före Kristus valde att färga sina läppar röda för att påminna männen om sitt kön. Vet inte om det stämmer. Men hittade en intressant artikel av Aftonbladets Ylva Bergman som grävt i läppstiftets historia:

Som skydd mot onda andar eller fräcka förförelseknep för att snärja oskyldiga män.

Minns du ditt första läppstift? Mammas stift framför spegeln eller de misslyckade sminkningar av Barbiedockor med tuschpennan?
  Under 1900-talet har läppstiftet fått symbolisera övergången från flicka till kvinna. I dag är röda läpppar nästan den enda synliga initiationsriten – och något att vara stolt över när annat, som menstruation och hårväxt, helst ska döljas och förpackas så hygieniskt som möjligt. 
  I boken ”Read my lips” berättar stylisten och skribenten Karen Kozlowski och Meg Cohan Ragas läppstiftets historia.
  Skribenten Véronique Vienne anser att läppstiftet ger mod, skapar uppmärksamhet och gör att inte kvinnor behöver tala så högt för att höras.Många feminister tolkar det snarare som att sminket låser fast kvinnan i en könsroll. Ställer sig en fin flicka på barrikaderna eller är hon för upptagen av att bättra på läppstiftet?

För en del är läppstift ett sätt att markera sitt revir, skriver författarna. Älskarinnan lämnar kvar sitt avtryck på skjortan, kompisarnas läppavtryck kladdar på vinglasen efter festen.
  Elizabeth Taylor kletar NO SALE med rött läppstift över spegeln i filmen ”Butterfield”, när hennes älskare behandlat henne som en hora. En nutida vandringssägen är den om en fantastisk sexgudinna som lämnar följande meddelande på badrumspegeln, skrivet med läppstift förstås; ”Tack för i natt, tyvärr har jag aids”.
  – Att lämna ett läppavtryck är mitt slags graffiti, ett sätt att säga ”jag var här”, säger Elizabeth McCraken i tidningen Allure.

 Men läppstiftet blir också ett sätt att maskera sig till vad som anses kvinnligt. Man kamouflerar sig för att passa in i mallen.
  Simone de Beauvoir skriver i boken ”Det andra könet” att smink dömer tonårsflickan till att ge sken av att vara ett åtråvärt objekt, medan hon i själva verket upplever sig som osäker och splittrad. 
  Nina Björk konstaterar i sin bok ” Under det rosa täcket” att när det på 80-talet sades ”nu är det tillåtet att vara kvinna igen”, så innebar detta bland annat att måla läpparna röda. Det kallades modigt att våga vara kvinna – och att vara modig innebär att sätta på sig den mask som symboliserar kvinnlighet: sexiga underkläder, smink och en hårlös kropp. 

I USA finns också termen ”Lipstick lesbians”. Det är lesbiska kvinnor som inte vill bli förknippade med bilden av lesbiska kvinnor som manhaftiga och fula. 
  Bruket att måla sig går långt tillbaka. Den äldsta kosmetikan har funnits i 5000 år gamla summeriska gravar. En del anser att urtidsbefolkningar främst smyckat sig av religiösa skäl. Färger kring ögon och mun kan ha uppstått som ett skydd mot onda andar för att de inte skulle ta sig in i kroppen via dessa öppningar.
  I läppstiftsboken tror man att det handlar om erotik. De målade läpparna för tankarna till kvinnans könsorgan – men också till barnet och ungdomen, då man som liten har rödare läppar, enligt författarna. 
  Under en stor del av vår historia har målade läppar ansetts moraliskt förkastligt. Under 500-talet i Spanien var det främst prostituerade som hade röda läppar. Men under 1400-talet blev det populärt bland överklassdamer i Toscana. De föredrog en mer rosa nyans framför folkets mer vulgärt röda. 
  Det sägs att nunnor med rödmålade munnar inte ha var en helt ovanligt ovanlig syn i Paris under 1500-talets mitt.

 Röda läppar var djävulens hantverk, enligt den brittiske 1600-talspastorn Thomas Hall. Han ansåg att kvinnor målade läpparna för att fånga en man – eller hålla en man kvar. 1770 förbjöd brittiska parlamentet läppstift och kvinnor som lurat män till äktenskap med röda munnar kunde dömas för häxkonst. 
  Fransyskorna tycks inte ha brytt sig. I kretsarna kring Solkonungens hov på 1780-talet var dramatisk makeup inne. Vitsminkade ansikten, blåmålade adliga ådror, gigantiska håruppsättningar och blodröda munnar var det som gällde. 
  För att få röda läppar tvättade kvinnorna läpparna med konjak eller tillämpade särskilda recept. Två miljoner krukor rouge lär ha förbrukats år 1781.
 Paris prostituterade sägs dock ha föredragit en mer naturlig look. Trenden kom ännu mer i ropet med den franska revolutionen då man förespråkade äkthet och naturlighet – som kontrast mot överklassens degenererade liv.

 1880 tillverkade Guerlain sitt första läppstift – men först på 1900-talet blev smink accepterat. Efter andra världskriget exploderade marknaden. 1950 hade två av tre amerikanska tonårsflickor målat läpparna sedan 14-årsåldern.
  Från början innehöll läppstiften farliga 
ingredienser, bly, arsenik och kvicksilver. Läpparna skadades och 1924 förbjöds läppstift i New York av hälsovårdsmyndigheterna. Inte för att det skadade kvinnorna – utan för att männen, som kysste dem, kunde fara illa.
  Idag är grundingredienserna ofta vitamin E, aloe vera, kollagen, aminosyror och solskyddsfaktorer. Kosmetika omsätter miljarder.
   I slutet av 70-talet väckte djurskyddsföreningar debatt om metoderna för att få fram nytt smink. Tusentals djur i Europa offras fortfarande för att kvinnor ska få nytt smink. Kaninernas ögon anses särskilt bra att testa preparat i.

6
0

0 Comments

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*